Hidden placed är ingen gömd plats

Årets vackraste bok. Utan tvekan. Vi hade skyhöga förväntningar. Högre än Mt Everest. Men vi vet sedan tidigare, fått så många bevis på det, att när Sofia och Nathalie sätter igång finns det inga gränser.  Och gränslöst är det. Gränslöst vackert, gränslöst kreativt och nästan omänskligt påhittigt. Vi blir så proppfulla av beundran. Vi vet vad det krävs för att sätta ihop en bok. Tid. Nästan gränslöst med tid. Vem har det? Man vill att varje sida ska vara full pott. Man vill att varje sida skall vara sin bästa. Och om man bara vinner läsarnas tid i några minuter vill man att deras ögon ska stanna på det vackraste, vackraste. Man måste helgardera sig och maxa varje sida.

Men det, mina vänner, är inga som helst bekymmer här. Maxad äro varje sida. Amen.

”Det osjälvklara blir så självklart när man tagit på sig sakletarglasögonen.” Som vi älskar uppslaget på sid. 46-47 om loppis och återbruk. Så mycket klokhet inbakat i vackra ord. Och texten på sid 66, om affären som från början var tänkts om en pizzeria, för ”när solen värmer upp världen blir man ju sugen”.

Men visste ni att receptet på såpbubblor blir bättre av regnvatten?! Vem kunde anat? Och så fina texten som fick tårarna att ställa sig på kö i tårkanalen, den korta meningen på sid. 105 om mod. ..”att säga hej till hen som satt ensam på rasten”… och sådana där självklarheter som …”Det man allra helst vill åt är ju ändå livet under trädkronorna.” Såklart. Vad annars?

Läser den så tänkvärda texten på sid. 152, om att skapa tillsammans med barn, och ännu en gång slår det mig. Jag vill pyssla mer. Mindre skärm, mer pyssel. Den inre konflikten mellan ”att plocka bort” och ”leva i kreativt kaos”. Den innersta själens lugn vill ha bortplockat och rent men är det det bästa? Enligt vem? Varför säger själen så? Jag tänker som så många gånger att variation är vinnaren här. Och smart förvaring. Givetvis.

Och sen, det finns ingen åldersgräns. Våra barn är 6-11 år. Men vi är 40+ och vill fortfarande pyssla. Som att dega. Vad är bättre när man mår dåligt? Som att sy, rita, vika. Vad är bättre när man har fjärilshjärta eller kaninpuls?

Hos Lotta Lundberg aka Drömma hittar vi inte bara en magisk värld utan också Miss Della. Sånt som gör oss extra, extra glada. Eller egentligen var det inte jag som hittade, utan dottern.
”Mamma, här är Della.” 

En annan värdefull insikt hittar jag på sid. 154. Sluta rensa, Börja spara! helt i motsats till Maria Kondo och hennes rensa-hysteri. En tänkvärd text om att vända på steken. Om att se skräpet (eller renset) som rekvisita till nästa pysselsejour.

La jag inte nyss den där fina klänningen med syrénlila och ljusgula småblommor i återvinningslådan? Attans den skulle blivit värsta girlangen ju…

Jo just! Måste göra trolldeg snart, man älskar ju namnet, inte sant? I vargtimmens vakna tillstånd funderas det över vad för julgransdekoration som kan bi snyggast, eller eventuellt roligast i just trolldeg.

Och i år blir det nog inget pepparkakshus. Vi bränner oss alltid. Och gråter en skvätt. Det blir nog målade mjölkpaket med ledbelysning. Jag ser de redan framför mig. Och vi går säkra, helt utan brännskador.

”Kanske är det viktigare än någonsin att låta våra barn växa upp i en miljö där hantverk och handarbete tar plats. Hur ska de annars förstå värdet i ett ting eller föremål? Hantverk är mycket mer än bara en kunskap eller produktionssätt. Det är mer än bara estetik. Det handlar om att vara människa och att uttrycka det med handens kraft.” (sid. 168)

Nyår. Dummaste högtiden för barn. Hallå, 12-slaget!! Vem kom på det? Men med öppet sinne och lite tidsmagi kan man flytta klockslaget. Varför har vi inte tänkt på det liksom?!

Nu har vi LÄST hela boken. Texten ger oss möjlighet att resa. Som en tidsmaskin. Ord har den gåvan. Vi har bara en sak att säga. Tack.

Hidden Places är ingen gömd plats. Det är inbjudan till en öppen värld, till något nytt, magiskt och förtrollande. Regn av eldflugor, hav av guld, moln av mjukaste fantasidrömmar. Välkommen till en bladvändare och en plats där man vill stanna i evigheters evighet.

Sofia och Nathalie, ingen har gränslöst med tid. Gränslös är däremot graden av beundran för allt jobb och kärlek ni lagt ner på den här boken.

Tack för den vackra bokskatt ni skapat. Tack.